Min andra fältresa under min tid på UNDP (FN:s Utvecklingsorgan) i krigszonen Sierra Leone 2003-2004 kom som ett välkommet avbrott i min alldagliga kontorsvardag. Den här gången gick resan till Bombali och Koinadugu-distrikten i norra delen av landet. Med på resan var två statstjänstemän från Ungdomsdepartementet (Ministry of Youth & Sports) vilket gjorde färden mäkta uppsluppen och gav en intressant inblick i hur afrikanska – eller åtminstone Sierra Leonska – myndighetstjänstemän arbetar, eller inte arbetar.
Den här gången var uppdraget att följa upp åtta stycken ungdomsprojekt långt in i bushen. Projekten innebar ekonomisk hjälp till ett antal byar som utbetalats av UNDP för uppstart av kommersiellt jordbruk. Dessa skulle sedan klara sig utan bistånd i och med att de skulle skapa vinst och således bli självförsörjande. Målet var att få ut fler ungdomar i arbete och på så sätt hämma återuppblossat inbördeskrig eftersom en av krigsorsakerna var fattigdom och frustration hos den unga landsbygdsbefolkningen som därför var lätta att rekrytera till de mordiska rebellarméerna.
En kort fotopaus under fältresa genom Sierra Leone. Till vänster min kollega och handledare, Programme Specialist Mr. Wahab Lera Shaw.
Det kända uttrycket att resan är målet stämde mycket väl in den här gången, om inte annat så för den underhållning de två myndighetspersonerna omedvetet bjöd på inför våra ögon på första parkett. Förutom prepubertalt tjat om vilka bilar vi skulle resa i eller inte resa i startade föreställningen när vi mitt ute i ingenstans plötsligt skulle stanna och köpa palmvin från några bönder. Dessa stopp blev frekventa och vid varje paus kom en av ministeriekillarna över till vår bil för att erbjuda mig en ny flaska. När jag avböjde (jag hade bara smakat på den första!) med motiveringen att jag inte dricker alkohol på arbetstid möttes jag av ett lätt oförstående ansiktsuttryck. Den ena av dem, forskningsassistent titulerad, blev lite på lyset och drog sig därför tillbaka till bagageutrymmet på den Landcruiser i vilken han färdades. Föga förvånande satt han ganska tyst på mötena med byborna senare den dagen.
Stopp för inköp av palmvin med statstjänstemän från Ungdomsdepartementet.
Vi åkte nästan hela vägen upp till gränsen till Guinea och vid varje by möttes vi av som det verkade hundratals ungar som skrikandes och skrattandes sprang efter våra bilar. ”Bangla, bangla!” skrek de efter mig och det berodde på att de hade för sig att varje utlänning kommer från Bangladesh. Det i sin tur berodde på att deras distrikt tidigare var under bevakning av bangladeshiska FN-trupper. Hur som helst var vi imponerade av vad vi såg. Jordbrukarna hade verkligen tagit vara på biståndet och skapat mycket fina odlingar.
När återresan till baslägret, d.v.s. vandrarhemmet i Makeni Town, påbörjades var det redan skymning och av våra chaufförers hänsynslösa körsätt att döma var de tydligen högst angelägna om att komma hem. Solen sjönk förstås som en sten och hemfärden gick i ett fullkomligt beckmörker som är så typiskt för den afrikanska landsbygden. Jag satt med en kall öl i baksätet (arbetsdagen var ju slut!) men hade svårt att få i mig något på grund av bilens kraftiga skumpande på skogsvägarna och jag kunde i strålkastarnas sken se hur getter och människor sprang åt alla håll för att undkomma våra framstormande Toyota-jeepar.
Väl framme i stan möttes vi av – bäckmörker! Det är sannerligen en mycket underlig upplevelse att befinna sig i en stadsmiljö med alla dess människor, butiker, fordon och oljud som i förening verkar i totalt mörker. Underutvecklingen var så grav att de flesta inte hade de generatorer som annars brukar karaktärisera utvecklingsländer där den statliga elförsörjningen är sporadisk. Och i Sierra Leone är den i allra högsta grad sporadisk. Ytterligare en exotisk resa var till ända och det var faktiskt ganska skönt att återvända till den relativa civilisation som huvudstaden Freetown trots allt hade att erbjuda.
Freetown city
Filip Ericsson
Världspolitik i fokus 