De till synes eviga konflikterna i Mellanöstern med, exempelvis, den 70-åriga Israel-/Palestinakonflikten, Irak-kaoset som följde USA-invasionen 2003 och den arabiska våren som gav upphov till det särdeles blodiga inbördeskriget i Syrien, har många och vitt skilda orsaker som inte är helt lätta att bena ut. I en konfliktanalys av regionen i stort krävs insyn i skilda ämnen som kolonialhistoria och kalla krigets stormaktsrivalitet. Det kräver insyn i diverse regionala vänskapsband och fiendskap med ursprung i religion och etnisk sammansättning, och etcetera.
En av många orsaksförklaringar av situationen i Mellanöstern ligger i rivaliteten mellan två regionala stormakter, Saudiarabien och Iran, som genom vapenmakt, ekonomiska påtryckningsmedel och storpolitiskt schackrande tävlar om inflytande, ett maktspel som också idag har en signifikant inverkan på konfliktdynamiken i regionen.
Den Saudi-iranska rivaliteten har sin grund i den islamiska revolutionen i Iran 1979 och är starkt sammanflätad med konflikten mellan shia- och sunni-inriktningarna inom islam, en annan stor källa till spänning i Mellanöstern. Shia-/sunni-konflikten är uråldrig och har ständigt orsakat blodiga väpnade sammanstötningar under historiens gång och fortsätter att göra det än idag. Konflikten innefattar varenda stat i hela regionen, den är en av huvudorsakerna till inbördeskriget i Irak (vars orsakssamband leder tillbaka till USA-invasionen 2003), den är en integrerad del i dominoeffekten hos den arabiska våren och en vital faktor i den eviga Israel-/Palestinakonflikten.
Saudiarabien styrs av ett sunnimuslimskt kungahus medan Iran regeras med järnhand av ett shiamuslimskt prästerskap. Detta avspeglas även hos demografin i de båda länderna där majoriteten av befolkningen i Saudiarabien är sunnimuslimer medan shiamuslimer dominerar Iran. I båda länderna gäller diktatur och sharialag.
SAUDIARABIEN
Det saudiska kungadömet är en av de mäktigaste staterna i det man lite slarvigt brukar kalla för Mellanöstern, samt USA:s främste allierade i regionen. Dessa är två realiteter som framför allt härrör från enorma oljetillgångar sedan många decennier. Med tanke på detta framstår landet som en enorm paradox; samtidigt som Saudiarabien utgör en etablerad handelspartner och är allierad med västvärlden gällande flera väpnade konflikter i Mellanöstern, utgör landet en av de hårdaste diktaturerna i världen, utfattigt vad gäller demokratiskt kapital och moderna institutioner. Det upprätthåller genom sharialagarna ett rent medeltida samhällssystem ur flera aspekter (här hade utrikesminister Wallström rätt i sak). Vidare har man länge anklagats för att aktivt stödja internationell terrorism vilket gör att relationen med väst och USA kan framstå som än mer besynnerlig.
Saudiarabiens politiska resa fram till idag
Saudiarabien låg precis som största delen av regionen under 1800- och det tidiga 1900-talet under det osmanska riket. 1902 erövrade de så kallade wahhabiterna huvudstaden Riyad, en sunnimuslimsk fundamentalistisk sekt som uppstått under 1700-talet, vilket skulle bli avgörande för bildandet av den självständiga staten Saudiarabien. Efter interna strider stod Ibn Saud (ledare av klanen Saud) som segrare varpå Storbritannien 1927 erkände hans rike som oberoende stat. Sauds områden förenades till sist i kungariket Saudiarabien 1932.
1934 upptäcktes betydande oljefyndigheter på saudiskt territorium och 1949 var oljeproduktionen i full gång, ett faktum som skulle skänka det annars så obetydliga ökenlandet stort globalt inflytande. Dess stora ekonomiska, råvarubaserade makt ger Saudiarabiens vägval stor tyngd i de konflikter som i närtid uppstått i kölvattnet av den arabiska våren, inbördeskrigen i Irak och Syrien samt förhållandet till aktörerna i Israel- Palestinakonflikten.
Likvärdigt avgörande är dess förhållande till västvärlden och då främst till supermakten USA, dess användande av oljevapnet i relationen till omvärlden samt förstås det som denna artikel fokuserar på – dess komplicerade förhållande till Iran. Vidare utgör den så kallade wahhabismen (den ortodoxa, ultrakonservativa, sunnitiska läran om Islam) och därmed landets Sharia-grundlag grunden för landets agerande och relation till ovan nämna aktörer. Dessa förhållanden går stick i stäv med landets roll som ledare av västvänliga arabstater vilket som sagt gör Saudiarabien till en enorm paradox.
Kalla kriget & USA
Samtidigt som man under det kalla kriget var en anti-kommunistisk kraft som samarbetade med USA i kampen mot Sovjetunionens influenser, var man också en stark ivrare av spridande av renlärig islam (wahhabism), något som utgör ett rent motsatsförhållande till USA:s och övriga västvärldens dekadenta (i Saudiarabiens ögon) frihetssträvanden.
Saudiernas ytterliga form av islam har i västvärlden ansetts som en källa till muslimsk extremism medan landet liktidigt spelade en betydande roll i Sovjetunionens fall genom finansiering av afghanska Mujahedin och andra anti-kommunistiska grupper i regionen, samt genom ett medvetet schackrande med oljepriser under 1980-talet. Dessa motsatsförhållanden visar på en genomgående pragmatisk sida hos det saudiska kungahuset där ekonomiska och säkerhetspolitiska särintressen ofta går före religiösa och moraliska aspekter.
Efter det kalla krigets slut försämrades relationerna till USA då Saudiarabien antog en mer strikt policy mot USA:s mellanösterpolitik, ett resultat av en mer konservativ politisk inriktning och enligt rykten ett sätt för kungahuset att blidka de islamiska radikalerna inom den politiska/ekonomiska eliten. Till exempel vägrade man att stödja den USA-ledda invasionen av Irak 2003 och kastade istället ut all amerikansk militär personal från saudiskt territorium.
I den regionala rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran har Saudierna idag åter närmat sig USA. De båda länderna strävar efter att ta på sig en ledarroll i regionen; Saudiarabien över den sunnimuslimska världen och Iran av den shiamuslimska, och båda strävar efter inflytande på bekostnad av varandra.
IRAN
Iran har i modern tid förstås präglats helt av den islamiska revolutionen 1979 som innebar ett abrupt slut på den sekulära, västvänliga och monarkiska diktaturen under shahen Mohammad Reza Pahlavi som regerat landet sedan en statskupp 1953. Iran har sedan dess varit en islamisk republik som styrs enväldigt av den högste religiöse ledaren och det så kallade Väktarrådet med sina tolv medlemmar (varav sex är shiamuslimska präster). Väktarrådet har vidare vetorätt mot de lagar som stiftas i parlamentet.
Omedelbart efter revolutionens fullbordande 1979 förändrades landets utrikespolitik tvärt där USA och Israel kom att bli regimens huvudfiender. Under Iran/Irak-kriget (som utbröt när Irak invaderade Iran) stöddes Irak av USA/NATO såväl som av Sovjet, och Iran stod i princip ensamt utan några betydande allierade. Efter krigsslutet 1988 och särskilt efter Sovjetunionens fall 1991 förbättrades relationerna med EU och Kina såväl som med Ryssland där den senare blev en viktig handelspartner som även innefattar militärt materiel. Konflikten med USA och Israel kvarstod även om relationerna med USA har förbättrats något i och med ländernas samarbete i kampen mot IS (2014) och kärnenergiavtalet (2015), något som Israel motsätter sig.
SAUDI/IRAN-RIVALITETEN OCH KRIG GENOM PROXY
Rivaliteten mellan Saudiarabien och Iran omfattar hela den sfär som innesluter Mellanöstern, Nordafrika och den arabiska halvön. Precis som under kalla kriget möts därmed USA och Saudiarabien åter genom en gemensam fiende. Det shiamuslimska Iran har ju gäckat västvärlden ända sedan den islamiska revolutionen med sitt omfattande stöd för islamistisk internationell terrorism och på senare år genom sitt påstådda kärnvapenprogram.
Landet har sedan revolutionen sett Saudiarabien som en ren amerikansk agent i persiska viken medan Saudiarabien idag oroas över Irans ökande inflytande i regionen, särskilt vad gäller Irak som idag har en shia-dominerad regering, samt förstås gällande dess påstådda strävan att anskaffa kärnvapen.
De båda ländernas dragkamp om inflytande i regionen har inneburit djupa konsekvenser för de väpnade konflikter som har präglat området under lång tid, och de kan anses ha fört så kallad Proxy-krigföring på flera fronter till och från under decennier.
Även geopolitiska intressen ska beaktas som förklaring till Saudiarabiens och Irans agerande. Länderna vill förstås ha stabilitet i sina grannländer eftersom ett instabilt läge där också skapar osäkerhet hos dem själva. Iran gränsar ju till konflikthärdar som Syrien och Irak medan Saudiarabien gränsar till Irak och Jemen. Med stabilitet avses att makten ska ligga hos grupper som stöds och accepteras av respektive land.
Irans inflytelsesfär
Iran har alltid backat upp den väpnade libanesiska gruppen Hizbollah som har varit inblandat i krig med Israel såväl som i inbördeskriget i Syrien. Hizbollah är vidare en nyckelbricka i den ständiga politiska instabiliteten i Libanon vilket innebär att Iran utgör en destabiliserande faktor i landet genom Proxy. Det innebär också vidare att Iran utgör en destabiliserande kraft i den spända relationen mellan Libanon och Israel som vid flera tillfällen har lett till väpnad konflikt. Hizbollah är ju själva grunden till Israels aggression mot Libanon.
Terrorstämplade Hamas som numera styr Gazaremsan i Palestina är visserligen en sunnimuslimsk fundamentalistisk rörelse men har ändå erhållit ekonomiskt och militärt stöd från Iran. För det första delar de fiendskapen med Israel och för det andra har stödet till Hamas varit ett sätt för Iran att splittra den sunnitiska maktsfären i regionen. Iran utgör således en konfliktskapande faktor även i Israel-/Palestinakonflikten och har därför varit ett hinder för de ständigt avbrutna fredsprocesserna.
Iran har länge stött den shiamuslimska Assad-regimen i Syrien, även efter krigsutbrottet 2011, och har därmed fungerat som en eskalerande kraft i Syrienkrigets konfliktdynamik. I sitt stöd för Assad har Iran i praktiken främjat en diktatur med ofantliga brott mot sin egen befolkning på sin repertoar och har samtidigt hindrat ett folkligt uppror mot dess förtryck (arabiska våren). Irans stöd för Assad har förstås också hindrat en möjlig fredsprocess, något som inte existerar idag.
I Bahrain stod Iran istället på folkets sida och stödde det shia–uppror som flammade upp i samband med den arabiska våren, vilket slogs ned våldsamt med hjälp av saudisk militär. Bahrain, som har en sunnitisk regering, oroades av Irans inblandning i upproret och bad sin allierade (Saudiarabien) att bistå med militärt stöd. Protesterna kvästes och regimen lyckades behålla sin makt. Den sociala oron finns dock kvar under ytan då någon långsiktig lösning på konflikten inte har åstadkommits.
Den libanesiska, shiamuslimska väpnade gruppen Hizbollah marscherar i södra Libanon. Har stötts av Iran sedan dess upprättande 1987.
Iran har alltsedan USA:s invasion av Irak 2003 anklagats för att medvetet och på olika sätt försökt destabilisera landet och installera en islamisk republik. Enligt International Crisis Group, som ett par år efter invasionen gjorde en djupgående analys av Irans infiltration av Irak, var ryktena och anklagelserna vida överdrivna. Med det sagt hade och har Iran tveklöst stora intressen i hur situationen i det sönderfallande grannlandet utvecklar sig.
Iran stödde shiamuslimska rebellrörelser i det blodiga inbördeskriget i Irak som utbröt efter USA-invasionen, en väpnad konflikt som fortgår än idag om än i förändrad form och med nya deltagare. Iran har ett väl utbyggt underrättelsesystem i Irak, man ägnar sig åt religiös propaganda och sociala välfärdsprogram (likt Hamas på Gazaremsan). Man har utövat påtryckningar på Iraks politiska process och gett aktivt stöd åt shiamuslimska partier.
I och med att en shia-ledd regering fick makten genom demokratiska val 2006 normaliserades relationerna snabbt länderna emellan. I kampen mot IS har USA och den irakiska regeringen exempelvis tillåtit att irakiska shiamuslimska miliser leder framryckningar med stöd av det iranska revolutionsgardet, på irakisk mark. Idag är det därmed Iran som åtnjuter det största utländska inflytandet i landet på bekostnad av USA. Grova krigsförbrytelser och förföljelse av sunnimuslimer har fortgått i dess kölvatten.
Saudiarabiens inflytelsesfär
Saudiarabiens förhållande till det särdeles konfliktfyllda Irak har under decennierna skiftat från partner till fiende, något som har påverkats starkt av det spända förhållandet med Iran sedan 1979. Under Iran/Irak-kriget 1980-88 stödde man aktivt Saddam Hussein-regimen men i och med Iraks invasion av Kuwait 1990 svängde man helt och förblev USA:s främste allierade i Kuwait-kriget mot Saddam Hussein. Därefter har man öppet stött sunnimuslimska oppositionsgrupper i landet.
Saudiarabien har traditionellt sett haft en relativt god relation med Syrien, den arabstat som idag står i störst fokus avseende väpnad konflikt i regionen. I och med mordet på Libanons populäre (sunnimuslimske) premiärminister 2005, Rafik Hariri, försämrades dock relationerna betänkligt. Hariri var allierad med Saudiarabien och Syrien har ju på trovärdiga grunder anklagats för mordet. Det utlöste en reaktion i folklig protest vilket fick Syrens armé att till slut lämna Libanon efter många år av de facto ockupation.
Under kriget mellan Israel och Hizbollah i Libanon 2006 försämrades relationen med Syrien ytterligare. Landet stödde där sin shiamuslimska allierade (Hizbollah) som av väst brännmärkts som terrorgrupp, vilket också Saudiarabien har skrivit under på. Saudiarabien och Iran är således motståndare i samhällsdynamiken i Libanon, där Iran sponsrar Hizbollah och där Saudiarabien såväl som USA och Frankrike stödjer den libanesiska krigsmakten med försvarsmateriel.
Kriget i Syrien har lagt hela landet i ruiner och tvingat miljontals människor på flykt. Författaren anser att Saudiarabiens och Irans rivalitet har haft en eskalerande effekt på konflikten.
Inbördeskriget i Syrien, som utbröt som en följd av folkliga protester i kölvattnet av den arabiska våren, resulterade till slut i en total brytning av de diplomatiska relationerna. Saudiarabien skickade militärt stöd till oppositionen medan Iran, som nämnts, aktivt stödjer den shiamuslimska Assad-regimen i Damaskus. Frågan om i vilken grad Saudiarabien och Iran har påverkat konfliktdynamiken i negativ riktning bör onekligen undersökas närmare. Klart är att Syrien utgör en ny spelplan för de två regionala stormakternas strävan efter inflytande och att chanserna på en lösning av konflikten minskar i och med deras agerande.
De forna antagonisterna Saudiarabien och Israel har genom sin gemensamma fiende Iran ingått någon form av märkligt partnerskap. Båda var de motståndare till USA:s strävan att åstadkomma en diplomatisk lösning på kärnenergi-krisen i Iran och är fientliga till att släppa in landet i den diplomatiska och världsekonomiska värmen. I Saudiarabiens fall finns även ekonomiska skäl till fientligheten i och med att Iran efter avtalet bör kunna återuppta en storskalig och legitim oljeexport.
Saudiarabien har även haft stort inflytande över den kolossalt långvariga konflikten mellan Israel och Palestina. Saudi-regimen har backat upp den terrorstämplade, sunnimuslimska milisgruppen Hamas som uppstod i samband med det första så kallade Intifada-upproret i Palestina 1987. Här spelar man på två fronter i relationen med Israel, den ena med Israel (mot kärnenergiavtalet/mot Iran) , den andra emot (stöd åt Hamas), ett förhållande som speglar Saudiarabiens generella ambivalens i sina relationer med väst.
KRIGET I JEMEN
Saudiarabien leder en nu pågående militär offensiv mot de shiitiska Houthi-rebellerna i grannlandet Jemen, en rörelse som fört inbördeskrig mot den jemenitiska regeringen i nordöstra Jemen sedan 2004. Flygkriget stöds av USA och flera västallierade arabstater medan Iran aktivt stödjer Houthi-rebellerna.
Det zaidiska upproret ska inledningsvis ha gällt offensivt försvar mot diskriminering och aggression från den jemenitiska regimen. Bakgrunden kan härledas till 1962 när en revolution i norra Jemen avslutade 1000 år av zaidi-styre, vars imamer hävdade släktskap med profeten Muhammad. Efter zaidiernas fall har regionen ignorerats ekonomiskt av den sunnitiska centralmakten och hållits extremt underutvecklad.
Här kan göras paralleller med Sudan och det särdeles blodiga inbördeskriget i Darfur vars fruktansvärda verkningar jag själv har bevittnat. Där startade ett uppror av olika svarta stammar mot den arabiska regimen i Khartoum som, precis som i Jemen, negligerat en del av landet som befolkas av en annan folkgrupp och behållit alla rikedomar för sig själva.
Den Saudi-ledda attacken mot Jemen är en del i ett regionalpolitiskt spel där Jemen kan sägas vara en bricka i regionens shia- och sunni-konflikt. Det pågående kriget utbröt som en direkt följd av den arabiska våren där den jemenitiska oppositionen anstiftade protester för att avsluta presidentens 33-åriga sunnitiska regim. Jemens president, Ali Abdullah Saleh, fick makten i Nord-Jemen 1978 (när landet var delat i två stater) och blev president i det enade Jemen 1990. Därefter satt han vid makten ända fram till 2012 när han avgick som en följd av de våldsamma protesterna som skördat åtskilliga hundra liv.
Hans efterträdare, tidigare försvarsministern Abd-Rabbu Mansour Hadi, tog över makten vilket stöddes av regeringspartiet liksom oppositionen. Hadi störtades i januari 2015 efter att de shiamuslimska Houthi-rebellerna intagit presidentpalatset i huvudstaden Sanaa. Vid slutet av mars inledde Saudiarabien och dess allierade sin bombkampanj mot rebellerna.
Krigsutbrottet i Jemen är direkt orsakat av Saudiarabiens och Irans handlande. När Jemens Saudi-allierade regim hotades av shiamuslimska rebeller är det naturligt att man ämnade agera. Irans militära stöd till Houthi-rebellerna kan ha stärkt deras förmåga så till den grad att de lyckades hota Jemens sunnimuslimska regim, varpå Saudiarabien svarade med bombkrig. De-eskalering och inledandet av en fredsprocess vore möjligt endast med Irans och Saudiarabiens goda vilja, något som helt saknas idag.
EPILOG
Redogörelsen ovan om Saudiarabiens och Irans olika vänskapsband och relationer, deras politiska, ekonomiska och militära stöd till olika regeringar och väpnade grupper i Mellanöstern, visar tydligt en strävan mot maktinflytande efter sunni- och shia-linjer. Den visar att de två ländernas agerande inverkar negativt på regionens alla konflikter och därmed hämmar möjliga lösningsprocesser.
För att bryta trenden krävs att världssamfundet inkluderar båda länderna i eventuella fredsprocesser då de väpnade konflikterna inte går att lösa utan dessa två nyckelstaters involvering. För att möjliggöra detta krävs dock en ny politisk vilja hos Iran såväl som hos Saudiarabien, en vilja som alltså inte finns idag. Därför krävs vidare att världssamfundet sätter betydligt större press på de båda staterna att ändra riktning från en destruktiv till en konstruktiv agenda. I Irans fall finns åtminstone en liten, teoretisk öppning i form av det nyligen underskrivna kärnenergiavtalet. Slutligen krävs en betydligt större enighet hos världssamfundet självt där konflikten mellan EU/USA och Ryssland verkar som en hämmande faktor.
Att lösa Mellanösterns konflikter kräver alltså genomgripande lösningar på regional såväl som på global nivå. I dagsläget ter sig detta som rent teoretiskt. De permanenta medlemmarna i FN:s säkerhetsråd, EU och NATO saknar tillräcklig politisk vilja och har dessut egna särintressen i regionen, där flera har ingått allians med Saudiarabien och där Ryssland till del är allierad med Iran. Saudiarabien och Iran fortsätter därmed sin destruktiva maktpolitik i en region som håller på att kollapsa fullständigt.
Filip Ericsson
KÄLLOR
http://www.lobelog.com/iran-in-iraq-saudi-arabia-still-worried/
https://consortiumnews.com/2015/04/15/did-money-seal-israeli-saudi-alliance/?print=print
http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2015/04/win-war-yemen-150407082542371.html
http://touch.latimes.com/#section/-1/article/p2p-83319278/
http://www.bbc.com/news/world-middle-east-30681224
Världspolitik i fokus 